Tillverkare

Information

Butiken

Butiken

Butiken på Blåsbogatan 2 i Västerås. På Kullbacken precis norr om domkyrkan.

Fiolbygge...

En gammal text jag nyligen fått för mina ögon.
En del illustrationer kan fortfarande saknas.
Likväl är den trevlig och tänkvärd.


OM FIOLBYGGNAD

Av FIOL-DILLARE

Det är nu många år sedan jag började intressera mig för fiolbyggnad, egentligen mera av en tillfällighet. Emellertid dröjde det ej länge förr än jag kom underfund med att man måste hava någon grund att gå efter för att nå några goda resultat. Köpte så ett arbete i fiolbyggnad: Apian-Bennewitz: Die Geige und ihr Bau, ett arbete, som på visst sätt är mycket grundligt, om man vill lära sig hantverket, men som tyvärr, trots sin grundlighet, totalt saknar den viktigaste uppgiften, nämligen hur man skall med säkerhet kunna bygga utan undantag goda instrument. För övrigt äro fullständigt felaktiga uppgifter ganska talrika, ett bevis för att författaren icke inträngt i själva konsten men väl i hantverket. Fiolbyggnad är en konst, icke ett hantverk, och såsom sådant fordrande naturanlag likt alla konster. Framför allt fordras ett gott musiköra samt en del kunskaper i musikens elementer. Saknas detta så finnes ingen möjlighet att komma vidare på vägen mot mästerskap man må göra ett aldrig så fint arbete vad hantverket beträffar.

I alla verk, jag sedermera sökt igenom, har jag förgäves sökt finna, bestämda, pålitliga uppgifter,, som kunde läggas till grund för mitt arbete. Först en liten broschyr av en amatör, d:r Max Grossmann i Berlin: :Wie bestimmt man die Dicke der Platten bei Streichinstrumente, utgiven 1898 och som kom mig tillhanda, jag vill minnas 1910 eller 11 ledde mig på traven hur man måste arbeta för att vinna goda resultat. Genom att följa och vidare utveckla de grunder han där anfört, har det varit mig möjligt att så småningom finna några enkla regler vilka alltid måste följas för att resultatet skall bli tillfredsställande. Följas dessa så kommer det sedan ej så mycket an på ett fint arbete eller utsökt trä, för att tonen skall bli god, ty den är bunden vid en fysikaliskt riktig byggnad, ej vid något annat. Lacket betyder ganska litet: det skall endast konservera instrumentet. Naturligtvis får man ej stryka instrumentet med någon färg som t. ex. vanlig oljefärg, ty förmodligen skulle denna rätt betydligt hämma träets vibrationsförmåga, men som man ju använder sprit- eller oljelack för instrument, kommer ej någon vidare hämmande verkan i fråga, någon blir det väl, men helt obetydlig.

I det följande har jag helt kortfattat anfört de grunder, efter vilka jag sedan länge arbetat och vilka medgiva, amatören stor frihet att vidare utveckla sin konst , ty man kan finna många vägar att gå när det gäller fiolbyggnad och jag förmodar att man måste söka olika vägar beroende på olika form. Själv har jag endast arbetat efter Stradivarius’ modell 1700-1730 såsom varande i alla avseenden efterföljansvärd. Mina anvisningar hänvisa alltså till nämnda modell.

Denna lilla skrift är av en amatör för amatörer och måste såsom sådan bedömas. Då jag själv ej genomgått någon fiolbyggnadsskola, utan endast av intresse för saken tagit mig för fiolbyggeri som tidsfördriv, kan jag ej stå till tjänst med ingående beskrivningar av det rena hantverket; detta är dessutom beskrivet i så många, verk att jag finner det onödigt. Alla uppgifter som här finnas äro resultat av försök och eftertanke samt icke skrivna på måfå utan väl grundade. Det kan väl tyckas att jag ibland går litet illa åt en del gamla föreställningar, i vissa fall ren övertro, men som humbugen rikligen frodats i detta fack, tror jag ej att det skadar att söka rucka på det gamla och komma med litet kanske gammalt nytt.

dillare3.jpg

Det kan tyckas underligt att ett så enkelt sammansatt instrument som fiolen i det stora hela är, kan erbjuda så pass stora svårigheter vid framställandet av ett i tonligt hänseende gott instrument. Samtidigt äro de gamla italienska mästarna att beundra, som verkligen lyckades fullkomna fiolen så att några vidare framsteg utöver de av dem funna knappast stå att vinna. Jag menar därmed endast de bästa av de italienska mästarna och deras bästa verk. Det existerar emellertid en hel del italienska instrument som åtnjuta ett oförtjänt rykte, detta på grund av den övertro och humbug som rikligt förekommer i denna bransch. Därtill bidrager nog den omständigheten att ej varje violinist även är tonkännare, vartill fordras mycken övning och erfarenhet. En annan sak är att två konstnärer sällan hysa samma åsikt, ty lika mänga huvuden, lika. många olika åsikter får man höra,. En tycker om ljus ton, en annan föredrar mörk. Något absolut existerar ej i detta fall, ehuru vissa fordringar dock äro gemensamma för alla. Att söka beskriva, en fiols ton låter sig icke göra, den måste höras. Dock kan var och en lätt skilja på mörk och ljus ton.

En god fiolton är sammansatt av en kraftig grundton med många, harmoniska övertoner. Lättast åstadkommes detta med Stradivarius’ modell under det att t. ex. Steiner eller alla högvälvda instrument äro fattigare på övertoner och få en mera flöjtartad klang. Flöjttonen är som bekant fattig på övertoner, klarinetten t. ex. däremot rik därpå, såväl som oboen. En god fiolton får på grund av övertonerna en värme och karaktär som ej kan klarläggas tydligt i ord, den måste demonstreras. De goda italienska, såväl som andra, besitta just denna rikedom på övertoner, som utgör ett instruments charm. Att åstadkomma en sådan ton är alla fiolbyggares strävan. Det är fåfängt att söka åstadkomma detta, genom några andra medel än en riktig byggnad. Man torde med säkerhet kunna utgå ifrån att de gamla goda mästarna voro i besittning av vissa bestämda regler, efter vilka, de arbetade och vilkas efterföljande alltid lämnade gott resultat. Att dessa regler icke hade det ringaste att göra med bestående mått, lackeringen eller ålder och s. k. uppspelning är en åsikt som jag är beredd att kraftigt försvara. Varför skulle t. ex. ett instrument genom flitigt bruk kunna utföra sitt arbete bättre? Det är ju dock ett dött ting! Lacket har i början en litet hämmande inverkan, som dock efter en tid blir rätt obetydlig. Någon inverkan på klangfärgen eller instrumentets charm har lacket icke efter min erfarenhet. Ett gott instrument besitter sin goda ton redan från första dagen i olackerat tillstånd och ett dåligt blir aldrig gott, det må lackeras med aldrig så gott lack eller spelas aldrig så länge. Blir det ej av en sakkunnig ombyggt, så lär det allt få behålla sin dåliga, ton det må bli aldrig så gammalt. Naturligtvis komma dessa mina åsikter att stöta många för huvudet, men det kan ej hjälpas, från sanningen går jag ej. Jag beklagar alla ägare till utspelta ruiner till instrument, som det finnes rätt gott om; de tro nog att de besitta finfina instrument, ty ålder och namn äga dessa, ehuru tonen i många fall är mindervärdig. I en instrumenthandlares intresse ligger det att söka bibehålla sina kunders heliga vördnad för alla dessa gamla ruiner utan saft och kraft. De verkligt goda, sunda fiolerna äro ej så talrika som önskligt vore, varför fiolköparna måste suggereras med höga pris och en hel del lovprisande av det ifrågavarande instrumentets goda egenskaper. Själv kan jag ej erinra mig något mera verkligt överlägset instrument än en Carlo Bergonzi, befintlig i en privatpersons ägo i Frankfurt a. M. Detta var ett instrument med en så sund och frisk ton att man skulle kunna hålla det för ett utmärkt gott nytt instrument, ej besittande denna mjäkiga, ryggradslösa ton, som största delen gamla instrument. Att det var, vad man säger, hårdspelt, har det gemensamt med alla goda instrument. Ett gott instrument är alltid hårdspelt, d.v.s. tonen kommer nog fram lätt och tvångsfritt, men man kan ej spela slut på tonen, ty hur kraftigt man än stryker, finnes alltid en reserv av ton kvar, en egenskap, som för en utövande konstnär är av stor vikt. Han måste känna denna reserv för att kunna utföra alla de dynamiska skiftningar, so m musiken fordrar. Ett instrument, som ger ifrån sig all ton det äger, vid stråkens ansättande, är ej brukbart för konsertbruk.

Hur skall man nu förfara för att åstadkomma instrument med dessa egenskaper? Ja, denna fråga är ej fullt så enkelt besvarad, ty den förutsätter ett visst anlag hos byggaren samt gott musiköra jämte nödiga, elementära musikaliska kunskaper. Att tillräcklig hantverksskicklighet förefinnes torde ej behöva framhållas såsom nödvändigt. Utan att kunna hantera ett verktyg ger sig väl ingen på att bygga en fiol.

Jag vill nu klarlägga de principer, efter vilka man måste arbeta för att alltid erhålla ett gott resultat, förutskickande den anmärkningen att detta kan erhållas på flera sätt. Gemensamt för alla metoder torde med säkerhet vara, att botten och lock äro avstämda i ett bestämt tonligt förhållande till varandra. Jag förmodar, att detta förhållande är olika för olika former, men som jag själv endast arbetat efter Stradivarius’ modell, såsom den efter min åsikt vackraste och för tonen fördelaktigaste, håller jag mig till denna.

Det egendomliga är, att man snart nog kommer underfund med vilket begränsat tonomfång man har att röra sig inom, för att få det önskade resultatet. Med locket som utgångspunkt, har man i det stora, hela endast 4 halvtoner, som kunna komma ifråga, nämligen tonerna i stora oktaven E, F, Fiss och G. Om man nu vill pröva ut vilka toner, som passa bäst för botten, kan man välja kvint, kvart, liten ters och sekund, d.v.s. E-H, F-e etc. eller E-A, E-G eller E-Fiss. Botten således kvint, kvart, ters eller sekund högre i egenton än locket.

Ju lägre egentoner man väljer för systemet, desto mörkare blir klangfärgen, ju högre, desto ljusare. Över G kan man dock ej gå med locket, emedan tonen då blir för träaktig. Man har alltså i sin hand att förläna instrumentet den klangfärg man önskar.

Det skulle vara i hög grad önskligt, att något instrument uppfunnes för att uppmäta svängningarna i botten och lock på de färdiga instrumenten. Därigenom vore en möjlighet för handen att kontrollera de fördelaktigaste svängningsförhållandena mellan botten och lock. Utan ett sådant instrument får man nöja sig med att kontrollera de lösa plattorna samt på rent experimentell väg söka sig till det bästa resultatet. Man kan ju ej veta svängningstalen när plattorna äro fastlimmade. I vilket fall som helst har det visat sig, att det är det tonliga förhållandet mellan botten och lock, som har den största betydelsen för en fiols godhet i tonen.

Detta i korthet de viktigaste huvudreglerna vid fiolbyggnad vilka alltid giva ett bestämt gott resultat och är något helt annat än detta arbetande efter bestämda mått, som alla fackböcker utvisa. Jag vill på samma gång betona, att botten är av lika stor vikt som locket för att en god ton skall erhållas. Jämte huvudreglerna, finnas några biregler, som icke få förbises:

Först angående locket måste man giva akt på att detta i hålkärlen d.v.s. randen, ej bör understiga 3 min. i tjocklek, gärna något däröver, eljest förloras kraften i tonen på grund av för litet motstånd i plattan. Botten kan få göras ned till 2 1/2 mm. Vilken tjocklek som plattorna bör ha på mitten kan ej på förhand bestämmas. Dessa mått äro beroende, på den egenton jag valt och i någon mån av träet, d.v.s. ju högre ton ju tjockare i mitten För att förläna tonen rikare övertoner böra, de s. k. kinderna (se fig. i slutet av häftet), synnerligast å botten, göras ned till 2 mm tunna.

Vid utförandet förfar man alltså på följande sätt: Lock såväl som botten göras utvändigt fullt färdiga, med en randtjocklek av 4-41/2 mm och en tjocklek i hålkälen av 3 resp. 2 1/2 mm Därefter urtages invändigt t.ex. å botten allt trä intill, låt oss säga, 6 mm. Sedan utarbetas kinderna ungefär efter fig. intill 2 à 21/2 mm varefter man börjar den s. k. avstämningen. Man fattar därvid plattan mellan tummen och pekfingret ungefär på ljudpinnens plats på så sätt att den ej kommer åt handen utan svänger fritt. Håller nu plattan intill örat och knackar därpå med fingret eller en filtklädd hammare, hör man en bestämt utpräglad ton, som ju i detta fall är betydligt högre än den önskade. Man har nu endast att genom uthyvling i mitten borttaga så mycket trä att man erhåller den önskade egentonen.

Vill man nu experimentera, har man ett rikt fält att genom olika fördelning av tjocklekarna söka sig till olika resultat, dock måste man alltid bibehålla den ena eller andra stämningsregeln.

Bottens mittelfog låter man å de övre och nedre delarna behålla en tjocklek av omkring 3 á 3 1/2 mm; Den hör till den mera döda zonen av botten. I mitten får man i allmänhet 4 à 4 1/2 mm tjock. En halv mm i mitten gör mer än en mm å övriga delar för egentonen, vilket man lätt kan övertyga sig om. Som förut nämnts, kan man aldrig på förhand bestämma tjockleken i mitten, den är beroende på den ton man valt samt träets olika egenskaper.

Om man gör locket jämntjockt cirka 3 mm överallt, kan det hända att man får detta något tunnare i mitten vid avstämningen, men det skadar ej, tonen blir bra ändå, huvudsaken är en riktig stämning.

Luftvolymen spelar en viktig roll i fråga om tonens fyllighet, men som den av de gamla mästarna fastställts, håller man sig till deras modell, d.v.s. hos Stradivarius 60-62 mm höjd på högsta punkten där stallet står, därav plattorna 15 mm var och sargen 30 à 32. Skulle plattorna bli lägre, får man öka sargens höjd.

I det föregående har jag meddelat de grundprinciper, efter vilka mall måste arbeta och vilka tillåta otaliga variationer för den som är road av detta intressanta studium. Man finner snart att fiolbyggeriet alldeles icke är något hantverk, utan en verklig konst, vilken fordrar särskilda anlag lika väl som alla andra konster. När man nu som här framställts har en verkligt pålitlig grund att gå efter, beror det enbart på den experimenterandes begåvning och fantasi för att det goda resultat man önskar, skall uppnås.

Jag kommer nu till det vidare utarbetandet av fiolkroppen och dess olika, delar, förutskickande den anmärkningen, att allt trä, gran och lönn, som användes, bör vara fullt uttorkat, vartill erfordras flera år, såvida man ej har tillgång till någon torkinrättning, då något år kan vara tillräckligt. Är ej träet torrt, kan det hända, att ett i början gott instrument blir sämre på grund av att plattornas egenton ändrats. Träets utseende spelar en mindre roll än vad man tror. En av s.k. (dåligt trä riktigt byggd fiol är i alla fall bättre än en aldrig så fin dylik, om den är oriktigt byggd.

Jag har förut klarlagt principen för plattornas avstämning Botten är därmed färdig, däremot icke locket, som måste förses med f-hål och basbjälke. F-hålens form är icke beroende på någon nyck, utan ha utvecklats från en enklare, men mindre ändamålsenlig form. F-hålen ha en dubbel mission att fylla: Dels att höja den i fiolkroppen inneslutna luftens egenton, dels, att till en viss grad frigöra locket från sargen på fiolens smalaste del för att underlätta vibrationsförmågan. F-hålen placeras så att inre skåran, som utvisar ställets plats, kommer 195 mm från lockets övre kant, varför skall jag återkomma till när mensuren beröres. Den övre delen av f-hålen placeras 40 mm från varandra. För övrigt synes placeringen bäst å hithörande teckning.

När man utskurit f-hålen och sedan provar lockets egenton, finner man att denna sjunkit 1/2 till 3/4 ton, beroende på f-hålens storlek. Man insätter nu basbjälken, som är av stor vikt för instrumentets ton.

BASBJÄLKEN

har till huvudmission att överföra ställets svängningar till en så stor del av locket som möjligt. Den består av en list av gran och skäres så, att årsringarna komma parallellt med höjden, ej tvärsöver. Dimensioner: tjocklek c:a 6 mm, höjd till en början 15 mm, längd 300 mm. Varför denna ovanliga. längd skall jag sedermera, klarlägga.

När man skall inpassa bjälken, tar man ett stall och lägger det mitt över mittelfogen mitt för skårorna å f-hålen samt utmärker stallfotens plats å högra insidan av locket. Bjälken skall placeras mitt över detta märke på så sätt, att den upptill kommer närmare mittelfogen och följaktligen nedtill längre ifrån, således snett över locket. När man utmärkt bjälkens plats avpassas denna efter lockets välvning så, att den överallt ligger väl till och fastlimmas med gott lim. Provar man nu egentonen, finner man att den stigit ungefär en hel ton över det med blott f-hål försedda locket. Man borttager nu från bjälkens övre fria, kant så mycket trä att den ursprungliga egentonen återkommit. Bjälken återger locket således det genom f-hålen förlorade.

Varför jag förordar den längre basbjälken kommer sig därav, att mina försök visat, att tonen därigenom blir jämnare och inga s. k. vargtoner kunna uppstå. Som dessa bubblande toner alltid stå i ett bestämt harmoniskt förhållande till lufttonen i instrumentet, förklarar jag dem så, att vid för kort bjälke någon slags brytning uppstår vid de delar, som ligga utanför bjälkens ändar, åstadkommande oharmoniska svängningar i locket. Vargtoner avhjälpas alltid med längre basbjälke, varför min förklaring nog har fog för sig.

Vi ha således botten och lock färdiga och kunna börja framställandet av sargen.

SARGEN

göres av cirka. 1 1/2 mm tjock lönn, om möjligt till utseendet så lika botten som möjligt. Bredden tar man till en början 32 mm. Sedan sargträt blivit planat och putsat, blötes det och böjes till passande form medels hett järn eller en lämpligt formad tång, vilket är bekvämast. Med två storlekar tänger kan man bocka hur skarpa kurvor som helst, utan att befara att sargen brytes. Vilken smed som helst kan göra ett par dylika tänger för en ringa kostnad. Den mindre tången har klor av form som fig. 1 utvisar och den större som fig. 2.

dill4.gif

Kurvorna skola vara något mindre än de minsta kurvor som förekomma å sargen. Medels sådana tänger bockade sargar hava en spänstighet som en stålfjäder.

Är sargen bockad, kan man börja bygga upp fiolen. Därvid kunna flera metoder användas.

Den enklaste är att använda den färdiga botten som form. I så fall fastlimmar man först ett papper runt hela randen å lockets plana sida för att lättare kunna lossa sargen plus klossar sedan det fastsatts. När limmet stelnat, fastlimmas de båda stora klossarna upptill och nedtill, se p1. I samt hörnstolparna, vilka alla förut formats efter sargens insida, samt placeras så långt in, att den färdiga sargen kommer 3 mm från kanten.

Har man tillgång till lind eller pil, äro dessa trädslag på grund av sin lätthet mycket lämpliga för klossar och stolpar såväl som till den s. k. panelen eller den cirka 8 mm breda list som fastlimmas å sargens inre sida på övre och nedre kanten för att erbjuda större yta vid fastlimningen. Man har nu att fastlimma de färdigböjda sargdelarna, å resp. klossar och stolpar samt även å de däremellan liggande delarna av botten, detta för att ej någon deformation av sargen skall bli möjlig, när panelen fästes vid sargens fria övre kant.

Panelen göres 21/2 mm tjock samt bockas med den stora tången efter fuktning med vatten. Vid panelningen utskäres i klossar och stolpar en liten öppning, 6-7 mm djup, för paneländarna varefter panelen fastlimmas på lämpligaste sätt. När allt torkat, lossas sargen medels en tunn kniv från botten, dock först efter det man förvissat sig om att överkanten är plan. Sedan man borttagit allt papper från botten, kan nu sargen vändas och med den panelade sidan fastlimmas på botten, varefter den övre kanten förses med panel och göres i ordning. Man prövar sedan om höjden passar genom att lägga på locket och mäta medels en krumcirkel om höjden är 60 mm på stallets plats. (Någon rimlig grund varför sargen i övre delen skall göras 2 mm lägre än i nedre, kan jag ej utfundera. Något fysikaliskt skäl i varje fall icke.) Vanligen är den större, i vilket fall man borttager det överskjutande från sargen, varefter den planas. Man avlägsnar allt överflödigt trä å klossar och stolpar, allt putsas väl och förses med en skyddsimpregnering, varefter locket, som även impregneras, fastlimmas. En sak får man ej glömma, nämligen mästarens namn samt byggnadsåret och orten. En händelse som ser ut som en tanke, är att om man provar den med sarg försedda bottens egenton, skall man finna att den överensstämmer med det avstämda lockets i de allra flesta fall.

Har man så fiolkroppen färdig, grovputsas alla kanter och såväl lock som botten förses med inläggning. Denna består som bekant av tre hoplimmade träspånor, två svartfärgade, med en ofärgad i mitten och finnes färdig i handeln. För att utskära den lilla rännan, som inläggningen passas in i, kan man med litet händighet göra sig ett instrument själv, bestående av ett metallskott handtag med ett i vinkel böjt ställbart stål, se fig. 3.

dill2.gif

De i handeln befintliga, med två knivar försedda apparaterna, äro betydligt mindre pålitliga. Det av mig konstruerade slinter icke så lätt som andra, mera komplicerade dylika. Med denna apparat skär man ut rännan samt avlägsnar träet till 11/2 å 2 mm djup, fyller denna med lim samt nedpressar den förut med varm tång, icke fuktade, böjda inläggningslisten.

När inläggningen torkat, avputsas kroppen väl, grundas med lämplig olja och fernissa, vilken får torka, varefter halsen insättes.

För den, som ej vill besvära sig med att själv skära en hals, finnes i handeln fullt färdiga. halsar försedda med gripbräde. Skall man däremot själv utskära halsen med snäcka, måste man komma ihåg, att denna måste göras fullt färdig med provisoriskt fastlimmad gripbräda, innan den fastsättes å fiolkroppen. Den färdiga halsen inpassas på följande sätt: först avmätes från sadeln 130 mm fram till foten, där ett märke göres, ty så, långt skall halsen infällas i fiolkroppen att lockets kant kommer 130 mm från sadeln. Man tillser att gripbrädans underkant kommer cirka 6 mm över locket. När man fått höjden avpassad, avmärker man fotens form å fiolkroppen, varefter man borttager träet å övre klossen så långt in att ovan angivna avstånd uppkommer. Lutningen avpassas så, att gripbrädans ända kommer 22 mm över locket. Man skall då finna, att om man ser i bottens riktning mot snäckan, stå snäckans ögon i linje med botten. När man fastsätter halsen, får man noga tillse, att den ej kommer snett utan i linje med mittelfogen.

De av mig angivna måtten äro mycket viktiga, ty den förut omnämnda mensuren är beroende av dem. Mensuren är strängarnas spellängd. Man räknar ut en normalmensur på följande sätt: avståndet från sadeln till stallets plats å locket indelas i fem delar, därav komma två delar på avståndet sadeln lockranden, och tre delar på randen-stallet. I detta, fall 130 mm = 2 X 65 min. - 195 = 3 X 65, tillsammans 325 mm. Denna mensur är riktig, vilket innebär, att varje fiolist spelar rent å densamma. Skulle avståndet vara t. ex. 330 mm, måste på halsen komma 132 mm och på locket 198.

Man kan naturligtvis bygga fiolkroppen å s. k. form, ehuru det är omständligare för en amatör. Jag meddelar härmed beskrivning av en sådan.

En form för fiolbyggnad har utseende enligt bild å särskilt blad i slutet. Den göres i två delar, som sammanhållas med skruvar. I öppningarna å omkretsen fastsättas klossar och stolpar, vilka därefter fullständigt fasoneras efter sargens insida. Sargen fastlimmas därefter på klossar och stolpar, varvid man bör skydda mellanliggande delar med tunt papper, så att ej sargen blir fastsittande i formen. Därefter avlägsnas den ena halvan av formen, varefter man panelar på förut nämnt sätt. Sedan avlägsnar man den andra halvan av formen sargen fastsättes på botten samt panelas upptill.

Vi ha nu vår fiolkropp färdig till avprovning, såvida vi ej föredraga lackera den först. I vilket fall som helst måste vi förse instrumentet med en liten obetydlig tingest, som dock är av oerhörd betydelse, nämligen

LJUDPINNEN.

Denna lilla runda träbit, som placeras bakom stallets högra fot har nämligen en trefaldig mission. Dess viktigaste uppgift är att giva högra stallfoten ett fast stöd. Varför detta är av oerhörd vikt skall jag sedan redogöra för. Dess andra uppgift är att till en viss grad överföra lockets vibrationer till botten, en uppgift, som dock i ännu högre grad tillkommer den av fiolkroppen inneslutna luften. Dess tredje uppgift är att bilda, en svängningspunkt å botten och lock. Vi böra ihågkomma, att plattor, såsom i detta fall botten och lock, svänga i vågor med mellanliggande döda, s. k. noder På samma gång jag ändrar ljudpinnens plats ändrar jag en nodpunkt och kan på samma gång ändra klangverkan. Detta förklarar också varför man genom att ändra ljudpinnens läge kan i viss män ändra en fiols klangfärg och varför det är så viktigt att finna bästa platsen för ljudpinnen.

Vi återvända nu till ljudpinnens viktigaste funktion, nämligen att bilda en fast punkt för stallets högra fot. Varför måste denna fasta punkt finnas? Jo, för att förvandla de vid stråkens beröring med strängarna uppkomna, horisontala svängningarna till vertikala i locket. En liten skiss klargör detta.

dill3.gif

Som nu locket i sidled icke kan vibrera något nämnvärt, uppstår endast en svag ton, som genast förändras, när ljudpinnen insättes, ty i vertikalled har locket största vibrationsförmågan. Genom ljudpinnens förmåga att bilda nodpunkt stiger även lufttonen i kroppen, varvid resultat blir en ljusare klangfärg.

Stallets vänstra fot vilar på locket över basbjälken, vilken överför stallets svängningar till största delen av locket. Ju längre bjälke, desto större delar av locket komma i direkt beröring.

När man betänker alla dessa omständigheter, är det ej att undra på, om stallets inre egenskaper inverka på tonen. Ett gott stall är pengar värt, ty ett dåligt kan totalt förstöra tonen i det bästa instrument. Ett gott stall skall vara av hård lönn med många skarpt utpräglade liksom glittrande speglar samt avge en klingande ton, när man kastar det mot någon platta.

Vi ha nu kommit så långt, att vi kunna förse instrumentet med strängar, varför vi utsöka sådana, av god kvalitet.

Är nu arbetet utfört efter de anvisningar som här givits, skall man finna, att tonen har den rätta karaktären. Har man tagit ett högt tonsystem, t.ex. G-A, får man med säkerhet en mycket ljus ton i instrumentet under det att t.ex. F-G ger en sonor ton med kraftig bas, som ej är för mörk. E-Fiss är i mörkaste laget, utan att dock verka altfiol. Den metod jag angivit tillåter mycket stora variationer i fördelningen av träet utan att man överskrider tonomfånget E-G för locket med motsvarande högre toner för botten.

LACKERINGEN.

För att bevaras mot luftens inverkan måste fiolen lackeras. Man kan då använda sig av sprit eller oljelack. I tonligt hänseende är det likgiltigt, däremot icke i frågan om skydd, ty ett oljelack är vida värdefullare som skydd än spritlacket emedan det intränger betydligt djupare i träet än det senare, som endast ligger utanpå.

Själv använder jag följande metod: Själva fiolkroppen indränkes först grundligt med på särskilt sätt oxiderad linolja, som på samma gång ganska kraftigt färgar träet utan att dock verka bets. Locket grundas med ett i terpentin löst oxiderat harts, gulfärgat genom behandlingen, detta för att förhindra att det efterföljande mörka lacket intränger i träet och missfärgar de mellan årsringarna liggande lösare delarna av träet. Därefter lackeras instrumentet med ett lack sammansatt av så enkla saker som 100 delar linolja, 100 delar vanlig harts och 200 delar terpentin. Jag medger villigt att såväl linoljan som hartset måste prepareras på ett särskilt sätt för att bli användbara, varvid på samma gång en färg uppstår, som dels är oöverträfflig och dels, knappast kan åstadkommas på annat sätt. Oljan och lacket hava så stor genomträngningsförmåga att det ofta händer, att lacket genomtränger botten och kommer ut på insidan. Egendomligt nog är granen i locket ej så porös som lönnen i de övriga, delarna.

Som förut nämnts ger jag det inre en strykning med samma lösning, varmed jag förpreparerar locket, detta för att skydda mot luftens inverkan, som redan efter några år gör sig märkbar. Denna erfarenhet gör också, att jag är fullt övertygad om att de gamla italienska mästarna använde samma metod, emedan det eljest vore otänkbart, att några brukbara instrument skulle kunna existera, ännu efter 200-250 år. Lackeringen fortsättes så länge, att önskad färg å lacket erhålles Efter fullständig torkning avslipas ytan med pimpstenspulver och vatten. Ytan behöver sedan endast gnidas med en trasa fuktad med litet rå linolja för att erhålla en mild glans.

Med den metod jag i denna skrift framfört gör jag alldeles icke anspråk på att vara någon slags upptäckare av ªStradivarius’ hemlighetª, men jag kan garantera, att man genom att följa mina anvisningar alltid får ett gott resultat. Samtidigt tror jag med bestämdhet, att man endast genom att använda någon stämningsteori, den av mig använda eller någon annan, kan komma fram till ett utan undantag gott resultat. Att ej instrumenten sinsemellan bli 1ika är en oundviklig sak. Stradivarius’ instrument äro alla sinsemellan olika, ehuru av samma karaktär. För övrigt kan jag ej underlåta att uttala min förvåning över den oerhörda överskattningen av gamla fioler. Tag bort suggestionen att gamla instrument äro överlägsna nya goda sådana, och det är slut med alla fantasipriser för gamla fioler, åtminstone bland utövande konstnärer. Samlare, som ha råd därtill, kunna ju roa sig med att betala tiotusental för gamla fiolruiner.

Härmed överlämnas detta lilla arbete till de många, som intressera sig för den lilla underbara klanglåda, som benämnes fiol, och det skulle mycket glädja, mig om någon som tilläventyrs använder sig av den här beskrivna metoden, ville meddela mig sina erfarenheter.

Elkan & Schildkneckt, Emil Carelius
K. Hof-Musikhandel
Stockholm — Göteborg

Aftonbladet tryckeri
Stockholm 1924

Pris kr. 1:80

 

Tack till Håkan Lindholm för saknade bilder.